I en månads tid har jag åkt buss till jobbet efter att ha blivit utsedd till testresenär av länstrafiken och fått ett gratis månadskort. Det var den puffen som behövdes för att jag skulle ta mig i kragen och låta bli bilen trots att jag har mindre än en mil enkel resa. Nöjd med mig själv knackade jag Lilla Maran på axeln:

”Vet du Lilla Maran, jag har faktiskt åkt buss till jobbet en hel månad nu – ganska bra gjort, eller hur? Det är inte ens särskilt jobbigt och går nästan lika snabbt som att ta bilen.”

Reaktionen blev en helt annan än jag räknat med…

”Tycker du att du är DUKTIG för att du inte åker bil? Löjligt! Vill du ha beröm när du går på toaletten också? Det borde vara en fullkomlig självklarhet att åka kollektivt eller cykla istället för att sätta sig ensam i en bil. Jag fattar verkligen inte hur såna som du tänker ibland, har ni fullständigt tappat perspektivet?”

Det kändes riktigt genant och jag skruvade på mig av olust. Lilla Maran tittade medlidsamt på mig och fortsatte:

Bussen

”Hörru, du ska få lite beröm om det är det du behöver. Sent ska syndaren vakna, men jag tycker du är jätteduktig som tar bussen.”

Hm, lät hon inte lite väl raljant…

”Tyvärr är du inte den enda som väljer att åka bil i onödan. Av den sammanlagda sträckan som svenska folket förflyttar sig inom landet en genomsnittlig dag sker 75% i bil och hälften av alla bilresor som görs är kortare än 5 km. Som om ni inte hade ben att gå med eller cyklar att trampa på. Skrämmande, eller hur?”

”Ja verkligen” instämde jag. ”Det fokuseras så mycket på flyget i klimatdebatten att man nästan glömmer bort vardagsresandet. Men för mig blir det i alla fall cykel eller buss till jobbet framöver.”

”Gott så” sa Lilla Maran. ”Men vet du, det finns dom som till och med tar bilen till gymmet, åka bil för att träna…dubbelfel liksom.”

Jag sa ingenting men den kulan visste var den tog.