”Hörru, tänker du skaffa en ny mobil?” Lilla Maran satt på min axel och spanade när jag scrollade runt på Telias hemsida.
”Nja, kanske” svarade jag ”Abonnemanget går ut om en månad så det är väl dags att byta. Man får ju telefonen nästan gratis när man tecknar om det”
Jag kände hur Lilla Maran genast stelnade till och drog efter andan. Sen började hon prata tydligt och långsamt som till ett barn:
”Hörru du din bortskämda människa, är det något fel på den du har? Eller är det bara så att du har gått på myten om att nytt är bättre? Och ’nästan gratis’ – vilket skämt! Fattar du inte hur mycket bolagen tjänar på att ni köper nytt hela tiden? Men ännu viktigare – fattar du inte vilket helgalet slöseri det är?”
”Men lugn nu Lilla Maran, en mobiltelefon är inte så stor, det blir inte så mycket skrot av den. Dessutom kan man kan faktiskt lämna in sin gamla till återvinning så hamnar rätt sak på rätt plats”
Lilla Maran kröp närmare mitt öra och viskade med eftertryck:
”Vet du, den är visserligen liten när du köper den, men den ger lika många kilo avfall när den tillverkas som en fullvuxen människa väger – 86 kg! Dessutom vill jag be dig att googla ordet ’konfliktmineraler’” Jag kände hur hon rös till av obehag ”Och det här med återvinning – bra om det blir av, men du skulle bara veta hur många övergivna mobiler det ligger i byrålådorna hemma hos folk”
Usch vad kymigt det kändes helt plötsligt… Jag kom att tänka på tre av familjens gamla telefoner som ligger och skräpar i en bokhylla. Inte ens trasiga, bara lite dåligt batteri och för lite minne. Skärpning! Dags att annonsera på Tradera. Och istället för en ny telefon blir det ett nytt abonnemang, utan bindningstid och ännu en miljöförstörande telefon.
”Tack Lilla Maran” viskade jag
Lilla Maran och hållbarheten 